Bara ungefär en tiondel av mina berättelser skrevs inom områdena science fiction och fantasy. Jag var vad de kallade en högproduktiv författare, och dessa områden var bara inte stora nog för att ta in allt jag var i stånd att skriva. Jag vann mitt ursprungliga rykte inom andra skrivområden under de åtta åren före Street och Smith-intervjun.

Campbell, utan att säga för mycket om det, ansåg att merparten av de berättelser jag gav honom, inte var science fiction, utan fantasy, en helt annan sak. Några av mina berättelser publicerade han ivrigt som science fiction – bland dem Final Blackout. Många fler, faktiskt. Jag hade själv något av en vetenskaplig bakgrund, hade gjort en del banbrytande arbete om raketer och flytande gaser, men vid den tiden studerade jag grenarna av människans tidigare kunskap, för att se om hon någonsin hade kommit på något meningsfullt. Detta, och en kärlek till de gamla sagorna som nu kallas Tusen och en natt, fick mig att skriva en hel del fantasy. För att hantera detta fantasy-material introducerade Campbell en annan tidskrift, Okänd. Så länge jag skrev romaner för den, fortsatte den. Men kriget kom och jag och andra gav oss iväg, och jag tror att Okänd bara varade i ungefär fyrtio månader. Sådana nymodigheter var lite svåra att komma över. Och de var inte riktigt Campbells starka sida.

Så någon som försöker säga att science fiction är en gren av fantasy eller en förlängning av den, kolliderar tyvärr med hävdvunnen professionell användning av termer. Detta är en tidsålder av blandade genrer. Jag hör olika slags musik, hopblandad till en soppa. Jag ser så många olika stilar av dans trasslas ihop till en ”dans”, att jag undrar om koreograferna verkligen känner till de olika genrerna av dans längre. Det finns idag en utbredd uppfattning att endast konflikter producerar nya saker. Kanske filosofen Hegel införde det, men han sade också att krig var nödvändigt för människors psykiska hälsa och en massa annat nonsens. Om alla nya idéer måste komma från konflikter mellan gamla idéer, måste man förneka att man kan komma på helt nya idéer.

Så vad skulle ren science fiction vara?

Det har antagits att science fiction måste komma från en tidsålder där vetenskap existerar. Med risk för att framkalla tvister och ramaskri – vilket jag riskerat att göra under hela mitt liv och fått ta emot, men inte blivit störd av, och har gått vidare och gjort mitt jobb ändå – vill jag påpeka några saker:

Science fiction kommer INTE efter det att av en vetenskaplig upptäckt eller framsteg gjorts. Den är möjligheternas föregångare. Den är en vädjan om att någon borde arbeta på att skapa framtiden. Ändå är det ingen profetia. Det är drömmen som föregår gryningen då uppfinnaren eller forskaren vaknar och går till sina böcker eller sitt labb och säger: ”Jag undrar om jag skulle kunna göra den drömmen verklig i vetenskapens värld.”

Man kan gå tillbaka till Lucian, andra århundradet e.Kr., eller till Johannes Kepler (1571–1630) – som grundade modern dynamisk astronomi och som också skrev Somnium, en påhittad rymdfärd till månen – eller till Mary Shelley och hennes Frankenstein, eller till Poe eller Verne eller Wells och fundera över om detta verkligen var science fiction. Låt oss ta ett exempel: en man uppfinner en äggvisp. En författare skriver senare en historia om en äggvisp. Han har med det inte skrivit science fiction. Låt oss fortsätta med exemplet: en man skriver en historia om någon metall som, när den snurras, vispar ett ägg, men inget sådan verktyg har någonsin existerat i verkligheten. Han har nu skrivit science fiction. Någon annan läser historien en vecka eller hundra år senare, och säger: ”Aha, aha. Det kanske skulle gå att göra.” Och gör en äggvisp. Men oavsett om det var möjligt eller inte, att vira ihop två metallbitar som skulle vispa ägg, eller om någon någonsin efteråt gjorde det, hade mannen likväl skrivit science fiction.

Hur ser du på det här ordet ”fiction”? Det är en sorts homograf (ord som skrivs likadant men uttalas annorlunda). I det här fallet betyder det två olika saker. En professor i litteratur vet att det betyder ”ett litterärt verk vars innehåll produceras av fantasi och inte nödvändigtvis grundar sig på fakta; den kategori av litteratur som omfattar verk av detta slag, däribland romaner, noveller och pjäser.” Det kommer från latinets fictio, ett utförande, en formgivning, från fictus, perfekt particip av fingere, att beröra, bilda, forma.

Men när vi binder ihop det med ordet ”vetenskap” (eng. ”science”) och får ”science fiction”, får ordet ”fiction” två betydelser inom samma användning: 1) den vetenskap som används i berättelsen är åtminstone delvis fiktiv; och 2) varje berättelse är skönlitteratur (fiction). Ordboken American Heritage Dictionary of the English Language definierar science fiction som ”skönlitteratur där vetenskapliga utvecklingar och upptäckter utgör ett grundvillkor för handling eller bakgrund; speciellt ett skönlitterärt verk baserat på förutsägelse om framtida vetenskapliga möjligheter”.

Så, med ordbokens definition och en hel del diskussioner med Campbell och författarkolleger från den tiden, har science fiction att göra med det materiella universumet och vetenskaper; dessa kan inkludera ekonomi, sociologi, medicin och dylikt, vilka alla har en materiell bas.

Vad är då fantasy?

Tja, tro mig, om det bara hade att göra med att använda en livlig fantasi, då skulle en hel del ekonomer, regeringsmedlemmar och liknande vara fullständigt kvalificerade författare! Att använda ordet ”fantasifull” om fantasy, skulle vara som att kalla ett helt bibliotek för ”några ord”. Det vore alltför förenklat, en alltför allmän term.

I dessa moderna tider har många av de beståndsdelar som utgör ”fantasy” som en typ av skönlitteratur, försvunnit. Man hittar dem knappt ens i uppslagsverk längre. Dessa ämnen var spiritualism, mytologi, magi, spådom, det övernaturliga och många andra områden av denna typ.

Inga av dem hade egentligen något att göra med det verkliga universumet. Detta innebär inte nödvändigtvis att de aldrig hade någon giltighet eller att de inte kommer att återuppstå; det innebär endast att människan, för närvarande, har sjunkit in i ett materialistiskt rus.

De flesta av dessa ämnen består av falska uppgifter, men det kommer troligtvis aldrig att komma en tid när alla sådana fenomen förklaras. Den främsta anledningen till att en så stor mängd kunskap försvann ur sikte är att materiell vetenskap har genomgått en lång rad framgångar. Men jag märker definitivt att varje gång modern vetenskap anser att den har kommit ner till kärnan av det hela, går den in i (och anammar ibland) sådant som de egyptiska myterna om att människan kom från gyttja, eller något liknande. Men det enda jag försöker förklara här är att det finns en uppsjö av fenomen som vi inte kan klassificera som ”materiella”. De är icke-materiella, icke-universella ämnen. Och oavsett hur felaktiga många av de gamla idéerna var, så existerade de; vem vet, om där inte kunde finnas en viss giltighet i vissa delar av dem. Man skulle behöva studera dessa ämnen för att få en fullständig förståelse av all den kunskap och alla de övertygelser som finns. Detta innebär inte att jag tror på alla dessa saker: Jag säger bara att det finns en annan sfär förutom hängiven – och till och med enfaldig – materialism.

”Fantasy”, när det handlar om litteratur, definieras i ordboken som ”litterär eller dramatisk skönlitteratur som kännetecknas av mycket fantasifulla eller övernaturliga element”. Till och med det är en smula begränsat som definition.

Så all skönlitteratur som tar upp sådant som spiritualism, mytologi, magi, spådom, det övernaturliga och så vidare, skulle kunna kallas fantasy. Tusen och en natt var en samling berättelser om många, många länder och civilisationer, inte bara om Arabien som många tror. Dess faktiska titel var Tusen och en natt av underhållning. Den innehåller ett överflöd av exempel på skönlitterär fantasy.