När L. Ron Hubbard så småningom tillfrågades vad han lärt sig i Asien, svarade han betecknande nog: ”Jag lärde mig tillräckligt för att veta att människan inte visste allt som fanns att veta om livet.”

Hans första resa till Fjärran Östern inleddes år 1927, ombord på ångturbinen President Madison som avreste från San Franciscos Embarcadero. Hans första färdväg var en rundresa genom Kina och Japan till Guams hamn Agana, där hans far tjänstgjorde i den asiatiska flottan. Den andra, som han inledde ett år senare, förde honom tillbaka till Guam ombord på USS Henderson och sedan till Kinas kust ombord en arbetsskonare som hette Mariana Maru.

De första anteckningarna från hans asiatiska resor var livliga. Trots hårt väder till Hawaii, förblev hans åsikt ”flyga igenom stampning och rullning”, medan han förundrade sig över ett eldningsrum, ”så hett att plattorna var röda och oljeelden vit.” Ett relativt oförstört Honolulu visade sig också vara fängslande, medan det första intrycket av Japan lämnade honom lika fängslad, om än något vaksam med ett ”utbrott av modernisering” och illavarslande jagare i Yokohama Bay. Hans intryck från den kinesiska kusten var dock en helt annan sak.

I mycket hög grad var 1920-talets Kina fortfarande ett medeltida Kina. Trots allt som kommunister påstod vad gällde reformer, utövade krigsherrar fortfarande ett stort inflytande i landet. Inte heller hade slaveri, att binda flickors fötter eller opiumkonsumtionen avskaffats. Och som L. Ron Hubbard snart upptäckte, en värkande filt av fattigdom täckte överallt. Hans mörka och suggererande beskrivningar från denna tid innehåller hänvisningar till knäböjande fångar i väntan på yxan, kulisånger som liknade dödsmässande och menande blickar från gulklädda munkar.

Vid sin återkomst till Kinas fastland år 1928, var anblicken bara då och då lika dyster. På samma sätt var det också genom detta andra asiatiska äventyr som han banade sin väg djupt in i Manchuriets västra berg och bortom det – för att äta med mongoliska banditer, dela lägereld med sibiriska shamaner och bli vän med den sista i raden av magiker som stammade från Kublai khans hov. Då blev också han en av de första västerlänningar efter Marco Polo som fick tillträde till de förbjudna tibetanska lamaklostren, och tog en djup klunk av det som han träffande kallade ”De bedrägliga spiralliknande figurerna och fruktade mysterierna i Indien.”

En helt annan ton präglade dock L. Ron Hubbards passage genom Guam – en känsla av att inte bara röra sig österut, utan att flytta till ett annat helt främmande rike. Guam beskrevs officiellt som ”ett oorganiserat territorium med liten utsträckning”, och tjänade år 1900 huvudsakligen som tankstation för Förenta staternas flotta. De som ursprungligen befolkade ön, Chamorros, var av indonesisk härstamning, och tros ha landat med utriggare i successiva vågor som invandrare. Hans första intryck berättar om till synes hemsökta laguner, och en skog ”som är djupgrön i kontrast till himlen och havet. Även om det inte är svårt att tränga in i det, verkar tusen mysterier omge det.”

Även på Guam var L. Ron Hubbards äventyr många, inklusive utforskningen av grottorna på bergssidan för att ta de lokala byborna ur villfarelsen om en djävul vid namn Tadamona. Han högg sig även nya vägar genom djungeln med en filippinsk besättning och engagerade sig som en engelsk instruktör i en skola för infödda, och kolliderade oundvikligen med lokala guvernörer, när han undervisade utöver fastställda kursplaner. Som en mörkrumslärling i en lokal studio, finslipade L. Ron Hubbard sina fotografiska färdigheter till en verkligt professionell standard, för att fånga bilder av livet på ön, vilka senare köptes av National Geographic.