En sammanfattning av Scientologi för vetenskapsmän
En uppsats om svårigheterna
med att utföra forskning i de humanistiska vetenskaperna

av L. Ron Hubbard

”En översikt av Scientologi för vetenskapsmän”, som skrevs i mars 1969, ger en översikt
inte bara av svårigheterna med vetenskaplig forskning så som den bedrivs inom de humanistiska vetenskaperna, utan även hur
L. Ron Hubbard övervann dessa svårigheter för att utveckla Scientologi.

Under ungefär trettioåtta år i skrivande stund (1969) har jag varit engagerad i grundforskning om liv och humaniora .... Detta är grundläggande eller ren forskning, och är av samma slag som de tidiga filosofernas strävan – att försöka fastställa livets identitet såsom oberoende av materia och såsom förbundet med den materiella världen och former, vars ämnen omfattas av grundläggande och utvecklade vetenskaper. Skillnaden är att den forskning som har gjorts med utgångspunkt i vetenskaplig metodik i vilket jag är utbildad.

Ämnet var i själva verket tillräckligt okänt och hade otillräckligt med nomenklatur för att ha ett entydigt namn. Jag säger att det var okänt, eftersom det har misslyckats så markant med att hålla jämna steg med de fysiska vetenskaperna och är i själva verket hotat av den fysiska vetenskapen. Till exempel finner vi att protester från vetenskapsmannen i fysik är baserade på kränkningar av liv eller felaktig användning eller missbruk av liv genom oförsiktiga fysiska tillämpningar (Science and Survival av Barry Commoner).

För att skydda något måste man veta vad det är, vetenskapligt veta vad det är. De biologiska DNA-teorierna passar in på liv plus materia och alla ansträngningar att få materia att producera liv har hitintills misslyckats.

Jag drar mig till minnes att mina tankar fokuserades på projektet när jag upptäckte att de psykologi- och filosofikurser som erbjöds var otillräckliga för den forskningsuppgift jag hade planerat ...
Den här gemensamma nämnaren för alla intressen, för alla ansträngningar att skydda, för alla ”vetenskapliga framsteg” hade inte studerats och hade ingen benämning förbunden med något resonemang som ledde till en ren och förutsägbar identifiering eller resultat. Bergsons ”élan vital” och andra filosofiska chansningar var inte i enlighet med det vi i det här århundradet tänker på som ordnad, kontrollerad vetenskaplig metodik. Antagande och auktoritet är en dålig grund att basera alla förutsägelser på.

Att inte ha något verkligt namn som omfattade själva studien gjorde det naturligtvis omöjligt att ta kurser i det. Det kunde inte ha sina svar inom kända områden eftersom det i sig självt var okänt, inte bara till sin identitet, utan även till sina egenskaper.

Jag studerade all den matematik och fysik som erbjöds på ett universitet. Men stoppades sedan i stor utsträckning på grund av brist på ytterligare akademiska ämnen att studera. Jag drar mig till minnes att mina tankar fokuserades på projektet när jag upptäckte att de psykologi- och filosofikurser som erbjöds var otillräckliga för den forskningsuppgift jag hade planerat, då jag inte i någondera kunde hitta några studerande eller professorer som hade studerat modern matematik eller fysik eller som använde vad jag blivit utbildad till att betrakta som vetenskaplig metodik, och så vitt jag kunde se, skulle erkänna de fel i logik (matematik) som jag hittade i dem. I sin egen välordnade värld, skulle inte vetenskapsmannen i fysik erkänna den förvirring som existerade inom de humanistiska ämnena.

Så jag gav mig ut på en expedition och började studera livet. Primitiva kulturer tycktes vara ett lämpligt ställe att börja.

Aldrig har någon modern forskare konfronterats med så många motsägande data och ämnen och uppnått så få resultat.

Även om det senaste århundradet med sina snabba framåtskridanden inom de fysiska vetenskaperna, som redan då tog fart, uppenbarligen skulle nå bortom det som var känt som de humanistiska ämnena och till och med överväldiga dem. Och så har det visat sig.

Tyngd av att forska under förkrigstidens fullständiga brist på bidrag och kapital var jag själv tvungen att lösa ekonomin i det hela. Jag gjorde så i huvudsak genom författarskap och filmer och klarade mig mycket bra på det, åtminstone tillräckligt för att finansiera allt annat jag gjorde.

Jag skrev en bok i slutet av 1930, efter ett banbrytande framsteg i ämnet, men boken utgavs aldrig.

Slutligen hade jag gått igenom allt virrvarr och ren dimma i de humanistiska ämnena och arbetade med cytologi. Jag var tvungen att studera ämnet under de korta stunder som blev över i ett överarbetat och överstressat liv. Jag hittade några ledtrådar till cellulärt minne och kvarhållande av mönster och originerade och övergav en likaså omöjlig teori om att minne lagras i molekyler, vilken man fortfarande hör talas om.

Rykten om boken och några vetenskapliga uppsatser fick mig att uppmärksammas i Ryssland (via Amtorg, [ett rysk-amerikanskt handelsföretag]) som gav mig ett forskningserbjudande. Då det olyckligtvis var ett villkor att resa till Ryssland (vilket fortfarande var på modet) och det krävdes av mig ett system att mäta arbetspotentialen hos arbetare där, var jag tvungen att avböja. Detta var lyckosamt eftersom året var 1939.

Ideologiska överväganden och krav på bättre kontroll eller undergivenhet av människor fanns inte i mina arbetsplaner.