Nyligen kom en period då jag hade lite att göra. Detta var ovanligt i ett liv så fyllt med upptagna år, och jag bestämde mig för att roa mig genom att skriva en roman som var ren science fiction.

Under de hårda åren 1930 och 1950 var jag en professionell författare, inte bara för att det var mitt jobb, utan för att finansiera mer seriös forskning. På den tiden fanns det några få agenturer som gav ut stora bidrag till oberoende författare. Trots vad man fått höra om Roosevelts hjälpåtgärder, var aaadepressionens år. Man lyckades eller svalt. Man blev en höjdare eller en luffare i rännstenen. Man var tvungen att arbeta mycket hårt på sitt hantverk eller stå utan arbete. Det var en mycket krävande tid för alla som upplevt den.

Jag har hört sägas, menat som förtal, ”Han var en science fiction-författare”, och jag har hört det sägas av många. Det fick mig att inse att få människor förstår hur science fiction har påverkat livet för jordens hela befolkning.

Jag har just läst flera vanliga böcker i ett försök att definiera ”science fiction” och för att spåra dess historia. Det finns många experter på detta område, och många kontroversiella åsikter. Science fiction är uppskattat av den mest sammansvetsade gruppen av den läsande allmänheten som man kan finna, kanske den mest hängivna av alla genrer. Hängivna kallas ”fans” och ordet har en speciell prestigefylld betydelse i science fiction.

Få professionella skribenter, även de i science fiction, har skrivit särskilt mycket om själva ”SF”. De är oftast för upptagna med själva arbetet för att ge förklaringar till vad de har skrivit. Men det finns många experter på detta ämne bland både kritiker och fans, och de har mycket givande saker att säga.

Men många falska intryck finns, både inom genren och dess författare. Så när man uppger att man bestämt sig för att skriva ett verk av ren science fiction, så gör man bäst i att tala om vilken definition man använder.

Det kanske är bäst att återvända till den dag år 1938 då jag först kom in på området, den dagen då jag träffade John W. Campbell, Jr, en dag i själva början av vad som kommit att kallas Den gyllene tidsåldern av fiction. Jag var helt okunnig om området och betraktade det med en smula misstro. Jag var inte där av mitt eget val. Jag hade kallats till den stora gamla byggnaden på Seventh Avenue i dammiga, smutsiga, gamla New York av den allra högsta ledningen för förlaget Street och Smith – en direktör som hette Black och en annan som hette, F. Orlin Tremaine. Inkommenderad med mig var en annan författare, Arthur J. Burks. På den tiden när den högsta ledningen för ett förlag, särskilt ett så gammalt och anrikt som Street och Smith ”bjöd in” en författare att komma på besök, var det som att bli anbefalld att framträda inför kungen eller ta emot en kallelse från hovet. Du kom, du satt där lydigt och du talade när du blev tilltalad.

Vi var båda, Arthur J. Burks och jag, bland toppskiktet av professionella inom andra skriftområden. I den faktiska tabell i vilken A.B. Dick, fastställer reklampriser för förlag, framgick att om våra namn fanns på ett veckotidningsomslag så ökade det försäljningen med raketfart, någonting i stil med dagens tittarsiffror i tv.

Den högsta ledningen kom snabbt till saken. De hade nyligen startat eller förvärvat en tidskrift som hette Astounding Science Fiction. Andra tidningar publicerades av andra hus, men Street och Smith var inte glada eftersom deras tidning främst publicerade historier om maskiner och apparater. Som förläggare, visste dess chefer att man var tvungen att ha människor i berättelserna. De hade kallat dit oss därför att vi – förutom vår A. B. Dick-rankning som författare – kunde skriva om verkliga människor. De visste att vi var upptagna och hade andra åtaganden. Men kunde vi vara så vänliga att skriva science fiction? Vi antydde att vi skulle.

De kallade in John W. Campbell jr, redaktör för tidningen. Han fann sig själv tittandes på två äventyrsförfattare, och även om äventyrsförfattare kan vara aristokrater på hela området och kan ha stora egna följen så var de inte science fiction-författare. Han gjorde motstånd. För det första skulle toppförfattare förstöra hans budget för berättelser på grund av deras pris per ord. Och för det andra hade han sina egna idéer om vad science fiction var.

Campbell, som dominerade hela SF-fältet som dess tsar fram till sin död 1971, var en storväxt man som hade en examen i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, och en examen från Duke University som fil.kand. Hans idé att få en berättelse var att ha några professorer eller forskare skriva den och sedan sy ihop den och publicera den. Kanske är det lite elakt, men det var verkligen det han gjorde. För att få ihop sina sidor, skrev även han, som var författare med stor skicklighet, berättelser för tidningen.

Ledningen var tvungna att beordra Campbell att köpa och publicera det vi skrev för honom. Han skulle få folk in i sina historier och få något som hände utöver maskiner.

Jag kan inte säga hur många andra författare som kallades in. Det vet jag inte. Med all rättvisa, det kan ha varit Campbell själv som hittade dem senare. Men få inte intrycket att Campbell själv var något mindre än en mästare och ett geni i sig själv. Vilket som helst av det stall av författare han samlat in under den gyllene tidsåldern kommer att säga att: Campbell kunde lyssna. Han kunde förbättra saker. Han kunde tänka ut små vändningar i berättelserna, som var mästerverk. Han förtjänade väl det namn som han fick och skall framhållas som den främsta redaktören och den dominerande kraften som gjorde science fiction så respektabelt som det blev. Stjärnornas krig, rekordhållaren i biljettintäkter från film hittills (överträffad bara av dess uppföljare), skulle aldrig ha hänt om science fiction inte hade blivit så respektabelt som Campbell gjorde det. Men mer än så -- Campbell spelade en stor roll i att driva detta samhälle in i rymdåldern.

Du var tvungen att verkligen arbeta med Campbell för att veta varthän han försökte gå, vad hans idé var för denna sak kallad ”science fiction”. Jag kan inte ge dig något citat från honom, jag kan bara säga dig vad jag kände att han försökte göra. Med tiden blev vi vänner. Under luncher och på hans kontor och i hans hem på helgerna, där hans hustru Doña höll ordning på saker och ting, pratades det alltid om berättelser, men också för vetenskap. Att säga att Campbell ansåg science fiction vara en ”profetia” är en förenkling. Han hade mycket exakta idéer om det.